När den patientnära forskningen är en självklar del av verksamheten

Nasim Bergman Farrokhnia är överläkare i internmedicin och forskare. I sex år var hon chef för Sveriges största akutmottagning. Under hennes tid utvecklade hon en organisation där den patientnära forskningen var en självklar del av verksamheten. Nu går hon vidare mot nya utmaningar, att utveckla framtidens vårdkoncept som skapar mätbart värde och förbättrar hälsan hos utsatta människor.

Det är förmiddag när vi skyndar genom korridorerna, förbi kafferummet och till Nasim Bergman Farrokhnias arbetsrum. Hon tittar hastigt på sin smarta armbandsklocka; ett inkommande samtal vibrerar diskret och hon konstaterar snabbt att det kan vänta till senare. Hon lovordar ”klockan” för alla dess funktioner och appar.

– Men i morse när jag glömde min mobiltelefon hemma hade jag önskat att den hade larmat och påmint mig. Då hade jag sluppit cykla halvvägs till jobbet för att vända tillbaka och sedan stressa till arbetet igen.

Effektivare arbetssätt

I drygt sex år var hon chef för verksamhetsområdet Akut på Södersjukhuset med cirka 450 medarbetare, ett komplext uppdrag som ställer tuffa krav på ett engagerat, tydligt och tålmodigt ledarskap. Varje dygn passerar här cirka 300 patienter, eller drygt 100 000 besökare om året.

– Uppdraget var att producera sjukvård, vilket kräver en kunskapsstyrning med förutsättningar för processutveckling, ledarskap, kvalitetssäkring och forskning, annars är det svårt att göra rätt.

En stor del av de patienter som kommer till Södersjukhusets akutmottagning är äldre, många med en eller flera kroniska sjukdomar. För varje timme de blir kvar på akutmottagningen ökar risken för infektioner och andra komplikationer.

– Jag är stolt över att vi lyckades skapa en modern organisation där ständiga förbättringar och mätbara resultat lett fram till snabbare processer och flöden genom akuten.

”Du har mycket energi”, brukar såväl hennes kollegor som man säga till henne när hon ångar fram i vardagen. För det mesta cyklar hon till jobbet och några gånger i veckan stiger hon upp tidigt för att leda träningspass på SATS.

– Jag får positiv energi av träning och att leda grupper. Det är inspirerande att stötta varandra genom ett fysiskt krävande pass. Det liknar arbetet på en akutmottagning, det handlar lika mycket om att röja mentala hinder och se möjligheter och styrkan i ett teamarbete.

Forskade om stroke

Nasim Bergman Farrokhnia var 18 år då hon kom till Sverige från Iran. Hon började på läkarprogrammet med forskarinriktning i Uppsala 1994 och startade tidigt med experimentell forskning.

– Det handlade kortfattat om att utveckla en metod för att förbättra sårläkning i samband med brännskador. Projektet var ett tydligt exempel på samverkan mellan preklinisk- och klinisk forskning och hur de befruktar varandra. Det vi gjorde på labbet hade en direkt koppling till patienter med brännskador.

Efter några terminer bytte hon inriktning. Hon läste internmedicin och hamnade på en strokeenhet där hon startade sitt avhandlingsarbete.

– Jag trivdes verkligen, miljön var inkluderande och jag fick ett stort ansvar att arbeta självständigt. Det fanns också en tydlighet att det vi gjorde skulle vara evidensbaserat.

År 2005 disputerade hon vid Uppsala universitet. Avhandlingen handlade om effekten av högt blodsocker efter ischemisk stroke.

Kunskapsstyrning

Efter avhandlingen hade hon siktet inställt på att fortsätta sitt vetenskapliga arbete på Cochrane Collaboration i England, men ett lockande erbjudande från SBU, Statens beredning för medicinsk och social utvärdering, fick henne att tänka om.

– Jag ledde ett projekt om patientflöden, arbetssätt och patientsäkerhet på akuten och publicerade en rapport 2010 om triage och flödesprocesser på akutmottagningen. Den visade hur vi kunde förkorta väntetider och vistelser på akuten. Jag lärde mig även att det fanns stora kunskapsluckor och att många av de behandlingsmetoder vi använder i vården inte är utvärderade. Här såg jag en viktig uppgift.

När hon började som verksamhetschef på Södersjukhuset 2011 tog hon med sig erfarenheterna från SBU och införde en metod för ett kontinuerligt och systematiskt förbättringsarbete: Planera – Göra – Studera – Agera (PGSA).

– Det ledde till att vi införde effektivare arbetssätt och så kallade moduler med interprofessionellt lärande i team runt patienten.

Banar väg för forskning

Nasim Bergman Farrokhnia har envist arbetat för att den kliniska forskningen ska löpa parallellt med det dagliga verksamhetsarbetet.

Hon är själv knuten som forskare till Institutionen för klinisk forskning och utbildning på Södersjukhuset/Karolinska institutet.

– Tack vare den patientnära kliniska forskningen har vi lärt oss mer om effektivare processer, säkrare vård och en bättre arbetsmiljö.

Nasim är huvudhandledare för överläkare Jenny Liu, doktorand och projektledare för Nya akuten på Södersjukhuset. I ett avhandlingsarbete har Jenny Liu samlat in och bearbetat stora mängder data som visar att interprofessionellt teamarbete i mindre enheter (moduler) på akuten ger kortast vistelsetid för patienterna, jämfört med triageprocesser som leds antingen av läkare eller sjuksköterska. Ett interprofessionellt teamarbete förkortar väntetiden till läkarbedömning med 42 minuter, jämfört med sjukskötersketriage. Preliminära data visar också att arbetssättet påverkar arbetsmiljön; andelen medarbetare som skattade positivt om sitt arbetspass ökade från 50 procent till 80–90 procent.

Rangordning

Nasim Bergman Farrokhnia upplever att den kliniska forskningen inte har samma status som den prekliniska forskningen, den som vinner nobelpris och får stora forskningsanslag.

– Tyvärr finns det en rangordning även inom forskning. Stamcellsforskning är viktig, men vi behöver ju också överföra resultaten från grundforskning till vården och därför är den patientnära forskningen lika viktig. Bägge behövs och förutsätter varandra.

Hon refererar till två stora forskare som betytt mycket för henne personligen: Marie Curie, som belönades två gånger med nobelpriset för forskningen om radioaktivitet samt upptäckten av grundämnena radium och polonium, samt framlidne Hans Rosling, professor i internationell hälsa, grundare av Gapminder och utsedd till en av de 100 mest betydelsefulla tänkarna i vår tid.

– De är mina idoler. De jobbade hårt, var passionerade och drivna av kunskap och nyfikenhet. De har gjort otroligt viktiga insatser och visat att såväl den prekliniska som den kliniska forskningen behövs för att föra utvecklingen framåt. De inspirerar mig.

I början av oktober lämnade hon sitt uppdrag som verksamhetschef på Södersjukhuset för att påbörja sin nästa ”resa”. Med all den kunskap hon har med sig som kliniker, forskare och chef vill hon arbeta med långsiktiga hållbarhetsfrågor.

– Jag kommer även fortsättningsvis att vara knuten till Södersjukhuset som kliniker och forskare. Men jag vill ägna mig mer åt frågor som handlar om förebyggande insatser, att utveckla kvalitetsdriva koncept inom vård, omsorg och välfärdssektorn. Min starka drivkraft är att skapa mätbara resultat som förbättrar hälsan hos utsatta individer.