Cancerforskare med ena foten på labbet och den andra på kliniken
När Eva Hellström Lindberg var nybliven läkare träffade hon ett flertal patienter med en oförklarlig blodsjukdom som ingen vid den tiden visste namnet på. Det väckte hennes nyfikenhet och blev starten på hennes forskarkarriär. I dag är hon professor och har genom mångårig forskning och ett internationellt samarbete givit sjukdomen ett namn. Nya behandlingsmodeller har utvecklats och stora framsteg har gjorts för att hjälpa en utsatt patientgrupp.
Det är måndag eftermiddag och Eva Hellström Lindberg har som vanligt samlat sin forskargrupp på HERM, Centrum för Hematologi och Regenerativ Medicin på Karolinska institutet, Huddinge.
HERM är ett forskningscentrum där kliniska och experimentella forskare samarbetar för att hitta nya vinklar på vetenskapliga problem inom olika områden. I centrum står patienten.
– Jag började arbeta tidigt som läkare. Redan efter åtta terminer på läkarlinjen blev jag fascinerad av patientarbetet, men inte bara av att se och vårda patienter utan också att försöka förstå dem och göra saker bättre. Min främsta drivkraft är nog min nyfikenhet.
Eva Hellström Lindberg leder en translationell forskargrupp som studerar genetiska, epigenetiska och cellulära orsaker till sjukdomsuppkomst. Gruppen har ett särskilt fokus på MDS, myelodysplastiskt syndrom, ett samlingsnamn för en grupp tumörsjukdomar som utgår från benmärgens stamceller.
Varje onsdagsmorgon träffar dessutom Eva det kliniska teamet för att diskutera svåra fall och gå igenom nya remisser på patienter med MDS.
– Jag är chef för en mycket spännande och bred verksamhet där arbetet på labbet och i kliniken är nära sammanflätat. Det tar bara några minuter att gå till vår mottagningsverksamhet.
Eva Hellström Lindberg är professor i hematologi vid institutionen för medicin vid Karolinska institutet samt överläkare vid hematologiskt centrum på Karolinska universitetssjukhuset. Genom åren har hon haft flera tunga chefs- och ledarroller och blivit internationellt uppmärksammad för sin forskning om MDS.
1992 disputerade hon på en avhandling om sjukdomen vid Karolinska institutet.
– Jag är bra på att ställa forskningsfrågor och samla kompetenta människor omkring mig som kan områden som jag inte är lika bra på. Jag skulle inte kunna göra det jag gör på egen hand, jag är i högsta grad beroende av min grupp och ett välfungerande nätverk. Att få möjligheter att förändra saker och vara med i en internationell process som driver utvecklingen framåt, är ytterst stimulerande.
Nyligen fick hon ytterligare ett erkännande då hon som en av fyra svenska forskare har blivit utsedd till Wallenberg Clinical Scholar 2018. Det innebär att hon får 15 miljoner under en femårsperiod, med möjlighet till förlängning.
– Jag blev verkligen jätteglad och stolt. Jag känner också en viss lättnad eftersom anslaget betyder att jag kan tänka mer långsiktigt och slipper den värsta oron för finansieringen, säger Eva Hellström Lindberg.
Gemensamt detektivarbete
För drygt 30 år sedan då Eva Hellström Lindberg var relativt nybliven läkare och forskare mötte hon flera patienter med konstiga blodvärden på hematologen på Huddinge sjukhus. Patienterna kände sig trötta, orkeslösa och andfådda. ”Det är nog åldern” sa flera av dem och fortsatte att kämpa tills kroppen till slut sa ifrån.
– Vid den tiden visste man inte så mycket om den här blodsjukdomen, mer än att det var något fel på benmärgen. Jag blev nyfiken på att ta reda på mer och det blev starten på min forskarbana.
Eva Hellström Lindberg var inte ensam om sitt intresse för den här patientgruppen. På andra håll i världen hade även andra forskare börjat diskutera den sjukdom som med tiden fick namnet MDS, myelodysplastiskt syndrom.
– Den första klassifikationen gjordes 1982, men det dröjde innan den fick fäste i Sverige och det tog några år innan kunskapen hade nått ut till sjukhusen i landet.
Då, för 30 år sedan, var sjukdomen ett livshotande tillstånd. MDS kännetecknas av blodbrist och patienter har ett ständigt behov av blodtransfusioner. Många dog av blödningar och infektioner och vissa avled av det järnöverskott som orsakas av täta transfusioner.
– Jag såg ett mönster och började att samla data om dessa patienter. Det bildades en grupp med intresserade personer i Sverige och så småningom skapade vi ett nätverk i Norden. Med tiden startade även vi kliniska studier för att ta reda på mer om bakgrundsorsaker och sjukdomsmekanismer och nya behandlingar.
Utveckling av nya metoder
Eftersom patienter med MDS har allvarlig blodbrist krävs regelbundna blodtransfusioner. En del men inte alla blir hjälpta av läkemedlet erytropoietin. Det finns också patienter som löper stor risk att utveckla akut leukemi och för dem är allogen stamcellstransplantation den enda möjliga botbara behandlingen. Fram till nyligen har stamcellstransplantation dock varit begränsad till yngre patientgrupper och eftersom MDS-patienter i regel är äldre (medianålder är 74 år) har många av dem inte fått tillgång till behandling.
– Vi har därför inte kunnat transplantera så många genom åren. Dessutom har en hög andel av de som genomgått behandling återinsjuknat. Så historiskt sett har vi inte kunnat bota mer än en tredjedel av de patienter som vi har transplanterat.
Mycket har dock hänt de senaste åren. Eva Hellström Lindberg berättar om kunskaps- och teknikutvecklingen och hur det nära samarbetet mellan sjukvården och akademin, men också med forskargrupper världen över, har lett fram till nya och mer effektiva behandlingar.
– I dag kan vi transplantera patienter upp till 70-75 års åldern, vilket gör att vi kan rädda betydligt fler. Min forskargrupp har också introducerat en behandling med hormonet erytropoetin som bromsar sjukdomen och skjuter upp behovet av blodtransfusioner med flera år. I dag kan vi även medicinera bort järnöverskottet så att patienter inte skadas av täta transfusioner. Vi arbetar också intensivt med att minimera risken för återfall.
Eva Hellström Lindbergs forskargrupp har utvecklat nya metoder för att titta på det som kallas MRD, minimal residual disease eller minimal kvarvarande sjukdom. Genom MRD-analyser kan man avgöra risken för återfall efter en stamcellstransplantation och bättre styra den fortsatta behandlingen.
– Ett annat viktigt ben för vår verksamhet är den stora biobank som vi startade för många år sedan och där vi registrerar cirka 80-90 nya patienter varje år. Det är en oerhört viktig källa för uppföljning, kliniska studier och behandlingsforskning.
Registrerade patienter ingår även i en stor internationell multicenterstudie. Totalt handlar det om cirka 6 000 patienter med MDS, varav 1 000 är svenska patienter. Syftet är att med sekvenseringsmetoder titta på genuttryck och genförändringar och utveckla ett nytt diagnostiskt system.
– Vi har ett nära samarbete med stora centra runt om i världen och vi hjälps åt för att försöka förstå den här sjukdomen bättre.
Ett tredje forskningsspår är att kartlägga en undergrupp av MDS som kallas refraktär anemi med ringsideroblaster. Sjukdomen leder till svår blodbrist och att för mycket järn samlas i cellens mitokondrier.
– Det finns flera olika undergrupper och jag har valt att fokusera på en av dem som karakteriseras av en speciell mutation som heter SF3B1. Vi hade arbetat länge för att hitta genmutationen som ger upphov till det felplacerade järnet och plötsligt 2011 lyckades vi. Det satte fart på hela forskningsfältet inom MDS.
Resultaten publicerades i de prestigefyllda vetenskapliga tidskrifterna Nature och New England Journal of Medicine.
Eva Hellström Lindberg förklarar varför genen är så viktig eftersom den påverkar splitsing, en biologisk process som innebär att så kallat ”skräp-DNA” klipps bort innan genetisk information skickas vidare för proteinkodning.
– Kunskapen om splitsing kan vi använda för att hitta genmutationer och bättre förstå orsakerna bakom anemin och hitta nya behandlingsmodeller. Jag brukar förklara för mina patienter att slutresultatet liknar den streckkod som du hittar på varorna på ICA. När streckkoden scannas kan all nödvändig information om varan läsas av.
Råd till unga forskare
Eva Hellström Lindberg har en kombinationsprofessur, vilket innebär att hon ägnar cirka 30 procent av sin tid på kliniken och patientarbete, och 70 procent av tiden med forskning och utbildning.
– Varje måndag träffar jag cirka sju-åtta patienter och jag trivs oerhört bra med att vara forskande läkare. Jag får arbeta med det jag gillar mest och det är fantastiskt tillfredsställande när kunskap leder oss till nya behandlingsmöjligheter för våra patienter.
Om hon ska ge några råd till unga läkarstudenter som är nyfikna på forskning så är det främsta rådet att söka sig till en stark och öppen miljö där det finns en stor och bred kompetens och där alla hjälper varandra.
– Det krävs också att man själv är engagerad och ambitiös och är beredd att jobba hårt. Det tar i regel längre tid att bli färdig specialist och det bör man vara beredd på. Sedan tror jag att det krävs en stark vilja och att man brinner för det man gör. Det är fantastiskt roligt att vara läkare och forskare i en expansiv värld där det hela tiden händer väldigt mycket. Personligen tror jag inte att det finns en roligare jobb.
Att kombinera läkaryrket med en forskarkarriär har också andra fördelar menar hon.
– Det är tufft att endast vara forskare och beroende av anslag. Om man kombinerar rollerna så kan man arbeta mer på kliniken under perioder då det är svårare att få forskningsfinansiering. Trots allt behöver alla betala sin hyra och ha mat på bordet.
Eva Hellström Lindberg lyfter även fram Vetenskapsrådets stora satsning på klinisk behandlingsforskning som ett gott exempel på åtgärder som gynnar Sveriges position som en stark forskarnation.
– Det har gynnat kvaliteten på forskningsprojekten. Satsningen är utmärkt och jag tycker att fler, som exempelvis Cancerfonden och Hjärt-Lungfonden, borde anamma Vetenskapsrådets modell för att ytterligare stärka klinisk forskning i Sverige.
Om hon får drömma fritt skulle hon gärna vilja vara med om att utveckla en metod som kan bota merparten av patienter med MDS.
– Och så skulle det vara fantastiskt att utveckla en helt ny behandling för MDS-patienter med SF3B1-mutationerna. Det är inte helt orimligt att vi kommer dit. I den bästa av världar skulle jag gärna vilja vara med om det genombrottet innan jag går i pension om drygt sju år.

Eva Hellström Lindberg, professor i hematologi och överläkare.
Om Eva Hellström Lindberg
Ålder: 61
Familj: Make Greger, fyra vuxna barn varav 2 är bonusbarn, 2 bonusbarnbarn
Arbetar: Som läkare och forskare på Karolinska Institutet och Karolinska universitetssjukhuset.
Fritidsintressen: Rider regelbundet min egen häst, klassisk musik, trädgård, resor, vandringar.
Senast läst: Universum i din hand: en resa genom rymden, tiden och oändligheten, av Christophe Galfard. Otroligt spännande.
Drivs av: Nyfikenhet och glädje, ganska mycket envishet.
Roas av: Väldigt mycket. Älskar att samtala och dela tankar med min stora familj.
Oroas av: Att det skall hända dem jag älskar något. Den oroliga och instabila situationen i världen.
Blir glad av: Nu senast att mina stackars blommor, buskar och grönsaker äntligen fick regn samt att vi i förra veckan samlade ett fantastiskt gäng internationella MDS-experter och vänner på ett retreat i Stockholm.
Forskningsgenombrott jag skulle vilja se: Ett varaktigt sätt att minska världens energikonsumtion och minska utsläppen.
Viktigaste hälso- och sjukvårdsfrågan i valet 2018: Högklassig och jämlik vård för de allra sjukaste och svagaste i samhället – de som inte orkar göra sin röst hörd.
Senast publicerad: